Jag går igenom Hyde Park nästan varje dag. Det märks att hösten nalkas, det blir kallare, löven gulnar och människorna klär sig varmare. Dessutom stänger parken när det blir mörkt, denna vecka 18:30, nästa vecka 18:15, osv. ända till december då den stänger redan 16. Det var ju lite deprimerande läsning kanske.

Jag kan upplysa er om att det är en grymt underhållande park! Där finns alltid massor med människor som är roliga att titta på. Joggare, hundmänniskor, turister, jag har till och med haft turen att få se ett par skolklasser! Det kanske är för blödigt, men kan man låta bli att le för sig själv när det går en hel klass med ungar i 5-årsåldern iförda skoluniform, hand i hand, två och två, i ett långt led? Hade lust att ta kort på dem, men det kanske var att dra det hela för långt...

Dessutom kryllar parken av miljoners med ekorrar! De skuttar omkring med sina stora svansar och jagar kastanjer. Jag försökte ta kort på dem, men de skuttar alltid iväg när jag knäpper, så en bild på skylten får duga som bevis. En dag förra veckan såg jag en superivrig ekorre som bar en stor taggig kastanj i sin mun. Den skulle i sin iver kuta över vägen för att visa sin fångst för sina vänner då det sade "Swisch". En cyklist kom i susande fart och KAPADE AV den stackars ekorrens svans! Där låg den fina orangebruna tussen alldeles ensam mitt på vägen i Hyde Park. Fyy!

Nu har Fummel gjort bort sig igen, hon låste nyss ute mig från mitt eget rum! Så jag var tvungen att gå långt och väcka den enda personen som har extranycklar och skämmas. Typiskt Fummel.

Jag älskar fiffiga konstruktioner! Detta är bara för bra, all energi och tid någon har lagt ner för att bygga banorna. Soundtracket! Flöjterna och den underbara mansrösten som kommer in en bit in i klippet... När jag blir pensionär ska jag göra nåt liknande.

Idag har jag tagit mig en rejäl sovmorgon. Jag sov tills jag vaknade och somnade om igen, två gånger. Tredje gången jag vaknade var jag fortfarande trött, men tvingade mig upp. Eller ja, jag tog datorn och lade mig i sängen igen. Nu har jag kollat på två långfilmer och ett avsnitt Heroes och jag vill fortfarande inte göra nåt vettigt.

Idag är en soft dag. Det enda jag behöver få gjort är att tvätta, handla mat och öva några timmar. Men jag ids inte! Jag ids inte gå till den kalla duschen och få kallt vatten över mig för att sen ta på mig de sista rena kläderna i garderoben. Jag ids inte gå till den lilla affären och försöka pussla ihop en ätbar måltid. Hur tar man sig ur denna fullkomliga lathet?

Om jag känner mig rätt kommer jag sitta i sängen ytterligare en dryg timme, sen försöka rädda upp mitt flottiga hår och hasa mig ner till affären och köpa färdigmat. Noll drivkraft alltså. Jag måste skärpa mig...

Fummel är ett smeknamn jag tilldelats av min pojkvän. Fummel är mitt alterego. Att fumla ligger i mina gener och fenomenet har kallats diverse olika saker under årens lopp. Man kan säga att min släkt samlar på klantpoäng. Iallafall på mammas sida. Mormor brukar gladeligen dela ut klantpoäng vid årets högtider, somliga får fler än andra. Den som vinner får kalla sig Fummelberg.

När jag fumlar handlar det ofta om att jag gör bort mig på något sätt. Det kan vara fysiskt klantiga saker, som t.ex att spilla saker, välta saker, ramla, osv. eller att man säger något plumt till fel person, eller handlingar som drabbar medmänniskor. Fysiskt klantiga saker är oftast snabbt bortglömda och går oftast att göra nånting åt. Det är de andra kategorierna som kan vara riktigt smärtsamma. De beror för det mesta på att jag inte tänkt före jag hävt ur mig eller gjort något. Det allra värsta är nog när man gör bort sig så grovt att det verkligen drabbar en medmänniska eller mig själv. Är det riktigt skämmigt brukar jag i efterhand skylla på Fummel.

Nu är det förstås inte så att jag ständigt fumlar och klantar mig, men kanske lite mer än många jag känner. Vad beror det på? Min idé är att folk som fumlar mer än andra (som t.ex min släkt) ofta är tankspridda. Mina vänner som fumlar mindre än vad jag gör är motsatsen till tankspridda. De är snarare mer fokuserade, även i bekvämare miljöer. Det måste ha med saken att göra, eller?

I efterhand kan jag hur som helst tacka Fummel för alla mina pinsamma anekdoter. Tack!

Hej och hjärtligt välkomma till min värld.

Jag har funderat ett tag på det här med blogg. Varför existerar överhuvudtaget fenomenet? Har dagens människor inte tillräckligt mycket vänner att ventilera med, eller har vi för många så att vi väljer att ventilera till alla på samma gång?

Jag har länge hållt mig utanför bloggvärlden på grund av förakt för amatörpublicerandet, men för ett par veckor sedan började jag läsa de större bloggarna. Visst, det är lättsam underhållning. Har man ingen TV kan det vara ett hyfsat substitut.

Men alltså, finns det verkligen ett oändligt behov av bloggar? På blogg.se startas det mellan 1500 och 2000 nya bloggar per dag. Man blir inte direkt lockad av att joina den klubben...

Här är jag ändå med min blogg. Den första och sista jag kommer ha.

Anledningen till att jag startade den, trots mitt förakt, är något komplicerad. Tanken är att jag ska ha något som fördriver min tid, något som kan trigga igång min tankeverksamhet och något som kan utveckla mitt skrivande. Tänk om man kan bli bättre på att solla ut vad som är intressant för andra, vore inte det fint? Konsten att berätta en historia så att man inte spoilar poängen... Jag vill inte bli en av alla ointressanta bloggare som bara  vill bli sedda. Jag ska ha en kvalitetsblogg!

Jag skriver alltså inte för läsare utan för mig själv, egocentrisk som jag är.

:)