Idag har jag haft min första sovmorgon på en hel evighet. Jag sov till lunch och låg kvar i sängen med ett par avsnitt Medium. Sen åt jag frukost i sängen och kollade på en värdelös college-film. Sen kollade jag på ytterligare två avsnitt Medium och chattade med min bror. Vid sjutiden stekte jag ett par ägg med 18-månaders cheddarost på. Spindelharpan och portvin. Vid 22 var det dags för dagens enda prestation; en timmes övning. Och nu sitter jag åter i sängen med datorn. Underbar, välbehövd dag! c",)

Idag firar jag och min pojkvän 3,5 år!

Vi har än så länge firat varje halvår med god mat. För att nämna några; Avsmakningsmeny på Edsbacka krog (grym upplevelse!), Bloom i Malmö (underbar restaurang!), hemmalagad delikatessmåltid (ingenting går upp mot att få tillaga en riktig middag med delikatesser!). Idag firar vi vår dag på distans. Jag är i London, min kära pojkvän är i Malmö. Det är kasst!! Jag får skicka min kärlek digitalt, haha.

Londons tunnelbana "the tube" är snuskig!

När jag var liten bodde jag på landet och brukade leka i grannens lada. Jag och min bästis hoppade runt i den gigantiska halmhögen, klättrade upp och hoppade ner, upp och ner tills vi storknade. Efteråt upptäckte vi fascinerade att våra näsborrar hade blivit svarta. Häftigt tänkte vi och började snyta svart snor. Nu är inte svart snor så häftigt längre. Inte när man börjar fundera på vad det beror på.

Jag brukar vanligtvis inte åka Tuben, men denna vecka har jag åkt en hel del i och med all orkester. Och tro det eller ej; efter 15 minuter i tunnelbanan är mina näsborrar kolsvarta! Jag blir äcklad och snyter svart snor alldeles frenetiskt. Det svarta äcklet måste ju innehålla en massa bakterier och snusk. Jag tycker synd om de stackars Londonborna som är tvugna att åka Tuben varje dag i timmar för att komma till jobbet. Min fråga är: Varför syns det inte på folk? Man borde se antingen svarta näsborrar eller röda näsor? De riktiga Londonborna kanske är immuna, eller så kan de något hemligt knep? Snuskigt är det iallafall.

Om jag bara fick äta en sak resten av mitt liv skulle jag välja att äta ägg.

Det går verkligen att variera i det oändliga. Kokt, stekt, äggröra, omelett, pannkaka, och alla möjliga tänkbara efterrätter. Sen jag flyttade till London har jag verkligen levt på ägg. Fast det har mest blivit äggröra eftersom non-stick-stekpannan jag köpte visade sig vara en katastrof där allting fastnar och bränns. Däremot kan man variera äggröra i oändlighet också med en massa konstiga ingredienser; korv, surimi, pesto, lök, ost, paprika, bacon, keso, feta, brödkrutonger. Fast det är förstås Latmans. Det är tråkigt att laga mat till sig själv, så jag slänger bara i det som finns hemma. Inte alltid jättegott, men det mättar och jag får i mig det jag behöver (tror jag). Man kan tro att jag längtar hem till Malmö och min pojkväns glädje över att laga mat...

Fler smarriga rätter där ägget är av stor betydelse:

Gubbröra, Räkmacka, dessertmousser av alla de slag, Crème Brûlée, puddingar, Spagetti Carbonara, Kalvdans, Solöga, kokt ägg med kaviar, spenatsoppa (har alltid ett kokt ägg i), Parfaît, Pasta (iallafall färskpasta består för det mesta enbart av ägg och mjöl), Påskägg, Paj, Majonäs (inte en rätt, men ändå) och Maräng.

Och vad har jag ätit till middag ikväll?   ÄGG!

Efter fem tunga timmar i orkestern vänder sig min pultis* mot mig:

 - I think you look like a squirrel.

 - A what?!

 - A squirrel.

 - What?!

 - Yeah, I think it's your hair tail and your smile.

Vafan? Jag kan inte bestämma mig för om det är en förolämpning eller en komplimang. Jag trodde först hon skulle säga att jag liknade en skådis, men tji fick jag. Visst är ekorrar fruktansvärt söta när de skuttar omkring med sina stora fina svansar, men man vill ju inte direkt se ut som en gnagare när man ler?

* En "pultis" är den man delar notställ med i orkestern.

_____________________________________________

 Uppdatering onsdag 12/11 18:09

Idag tittade min pultis plötsligt på mig igen och sade:

 - You look much better with your hair down.

Det måste innebära att ekorrekommentaren var en förolämpning. Konstig människa. Sen dess har jag tänkt ut den ena svar-på-tal-meningen efter den andra, typ: "Mind your own buisness, You might look good, and I play good. And I think playing good is most important right now." Fast jag kommer förstås aldrig våga säga nåt. Typiskt mig.

Så var det dags igen. Detta är en uppföljare till detta inlägg.

Imorse gick jag upp 07:00. Jag befann mig i foajén 07:12, utrustad med både dator, hörlurar, broderi och virkprojektet. Gissa vad? Jag var först igen! Och rejält först denna gången. Idag gjorde jag en liten undersökning och skrev upp precis när alla kom och satte sig i kön. Såhär ser det ut:

Må v 47

07:12 Elna

07:32 Australienska trumpeten

07:40 Flöjtissan från Wales

07:49 Pianisten från RCM

07:51 Thailändska sopranen

07:52 Tenoren från Sydafrika

08:01 Konstig tjej

08:10 Cara (australiensk violinist)

08:24 Mr. Alltid Trött-musikalpianisten

08:50 Kontorsråttorna kommer till jobbet och fixar listan.

09:00 Listan sätts upp.

Det här är alltså människor som bor på detta studenthem. Jag har ingen aning om vad de heter trots att vi sitter tillsammans över en timme varje måndag. Fast jag sitter ju med hörlurar och film, så jag är inte så värst social... Lägg märke till hur glesa tiderna är. Jag hade kunnat sova en kvart till..! Fast då hade jag inte haft lika goda chanser till en förstaplats.

Detta är fan psykologi på hög nivå! Det skulle vara omöjligt att komma överens om att vi alla nog kan gå upp en timme senare på måndagarna och börja köa från t.ex 8:40. Hur skulle man kunna lita på att alla gör det? Det blir verkligen bara tidigare och tidigare. Om man har en fullproppad vecka och inte är så flexibel med övningstiderna är man ju så illa tvungen att vara först och då måste man ta till lite extratid. Och det är ju helt omöjligt att veta när de andra tänker börja köa om morgnarna. Det är bara att inse fakta, i mitten på december kommer jag få ställa måndagens väckarklocka på 04:00.

Lucky me.

Kollade just mitt saldo på banken och började fundera över ekonomin.  

Om jag varit ekonomiskt oberoende skulle jag: köpa ett litet chateau och ha en egen stjärnkock. Arrangera konserter för mig själv, haha. Köpa ett par fioler, en miljonfiol för konserter och en slitochslängfiol för fyllespel. Inreda mitt hem med äkta Gustavianska möbler. Ha arablyxgardiner i alla rum. Äta gåslever minst en gång i veckan (jag vet att gässen tvångsmatas, gåslever är mitt svar på päls). Ha en egen lägenhet i London och ett par andra i några andra stora städer. Ge en massa fina presenter. Gå på massage minst ett par gånger i veckan. Skaffa barn. Köpa mac. Köpa fet studio till min pojkvän i julklapp.

Så är mina värderingar just nu iallafall. Sunt? Gör det bättre själv då?

Just i detta ögonblick har min pojkvän sina närmsta vänner på besök i Malmö och de har gått på kalas hos en gemensam vän. Varför i hela fridens namn är jag ända borta i London alldeles ensam? Jag har varit både bitter, ensam och missunsam över detta faktum, men ikväll hände ett mirakel. En bekant ville gå på bio med mig! Jag har inte varit på bio på evigheter, men ikväll blev det äntligen av. Vi såg en sprillans ny brittisk komedi och tog ett par öl efteråt. Så just nu är jag faktiskt varken bitter, ensam eller missunsam, jag är snarare tillfreds! Om man jämför hur den senaste veckan har varit vill säga...

Jag kan nog med belägg säga att denna vecka har varit en ny upplevelse för mig. Jag har alltid trott att jag var en av de lyckligt lottade med starkt psyke, och visst har jag förhållandevis starkt psyke, men inte så starkt som jag trott. Denna vecka har begreppet höstdeprision fått en ny innebörd för mig. Jag trodde tidigare att deprision var något man styrde över själv, att man kunde säga åt sig själv att rycka upp sig eller, om man kände för det, gräva ner sig i tyckasyndomsig-träsket. Nu har jag insett att man inte kan det, iallafall inte i "riktig" deprision. Jag har kämpat som en dåre hela veckan med att försöka rycka upp mig, men ingenting jag har gjort har funkat.

Och såklart att jag får ångest i flera lager också. Första lagret består av grundfaktorerna ensamhet, hemlängtan, stress, tristess. Andra lagret består av att jag överhuvudtaget har ångest. Tredje lagret består av att jag verkar vara maktlös över min hjärna. Fjärde lagret är att jag egentligen borde skylla mig själv och försöka göra något åt saken. Femte lagret säger sig självt; att jag väver in mig i FLERA olika ångestlager och inte kan nöja mig med bara ETT.

Såhär har min hjärna hållt på, utan att jag har kunnat röra ett finger. Nu (ta i trä) tror jag dock att jag anar ljuset i tunneln. Lite umgänge kan göra underverk. Nu har jag bara lite lätt prestationsångest inför min fiollektion imorgon som jag, på grund av all annan ångest, inte förberett mig tillräckligt väl inför. Ångest is THE SHIT, bokstavligt talat. Tur att jag inte får uppleva det så ofta (ta i trä).

Todeloo

ps. Todeloo är nog den löjligaste hejdå-frasen jag vet, men jag måste bara dela min fantastiska upptäckt. Todeloo måste betyda "till toan" på engelska, dvs. "to the loo". Fan att Elna Einstein inte kommit på det tidigare. Varför har ingen berättat det för mig? ds.