Jag var på Primark idag igen. Idag gick jag dit för att till största delen handla kläder till mig själv. Och lite julklappar, men mest till mig själv.

Jag hittade ett par ljuvligt sköna rosaröda mjukisbyxor i velour, en grön trekvartströja, tre elniga topar och ett skärp! Sen köpte jag även ett nytt lilaprickigt miniparaply, ett par tjocka strumpbyxor och ett armband. Och hundra julklappar! Jag gjorde ändå inte av mer än sisådär 500 spänn. Lycka!

Men jag börjar bli nervös över hur mycket mina väskor kommer väga när de väl är packade... Har bara bokat för 40 kg på flyget hem och såvitt jag vet kostar varje extrakilo en förmögenhet... Jag har liksom stekpannor och sånt! Hur ska det gå? Hur?

Jag saknar min kock. Min pojkvän. Han brukar alltid styra upp god mat på ett eller annat sätt. Vareviga dag.

Nu äter jag bara skit. Yoghurt med flingor varje morgon, och ett "mål mat" senare på dagen. Maten jag lagar skulle få min pojkvän att skämmas. Allt som oftast blir det mikromat från Tesco eller M&S, "macaroni & cheese", "spaghetti bolognese", eller "spaghetti carbonara". Jävla äckligt och slabbigt. När jag väl lagar mat blir det ett ihop-släng av det som finns i kylen. Korv, surimisticks, philadelphia, bröd, ägg, pasta, röd pesto, bacon. Jätteäckligt i längden.

Idag åt jag chokladmousse till middag. Ge mig min kock!!

Hittade detta nyss:

"vad komiskt, nu förra veckan när jag var sjuk satt jag och kolla igenom hela greveholm och pelle svanslös.. jag vart som ett litet barn igen, dem är så himla bra! fattar inte vad dem tänker med när dem gör julkalenderna nu förtiden, tycker någon att det är bra?"

Detta är ett fantastiskt exempel på vad jag menar med förra inlägget. Borde man inte göra något? Nåt drastiskt? Ringa flickebarnets föräldrar?

Jag vet att många hatar människor som märker ord. Men jag tänker precis tvärtom. Rätta mig! Jag vill utveckla mitt språk och lära mig hur alla ord stavas och används. Om jag av en händelse stavar "hade" med två d, rätta mig! Inte för att just det kommer hända, men ni fattar principen.

Jag kämpar hårt för att inte bli rödpennekärringen som anmärker alla, men det är svårt att låta bli. Texten man läser är skriven av en människa som alltid kommer få en "dum-stämpel" om han/hon inte gör något åt det. Ska man inte säga till då? Upplysa om att de och dem inte är samma sak? Att igentligen stavas med e? Att koncert stavas konsert på svenska och concert på engelska? Att svenskans spendera inte är samma som engelskans spend?

Jag förstår mig iallafall inte på de som hatar att bli rättade. Jag skulle bli tacksam.

Jag kan förresten tipsa om att lyssna på talböcker. När man pysslar är det skönt att lyssna på något, eftersom ögonen och händerna är upptagna, och varför inte lyssna på en talbok?

Jag lyssnade på "Ett öga rött" när jag pysslade ihop lite julklappar. Jag skulle aldrig kunna läsa den eftersom jag skulle dö i förtid av all språkmisshandling så jag satsade på att lyssna istället. Det funkade hyfsat. Jag menar, man irriterar sig fortfarande på attitydsproblemen som grabben har, och hans snedvridna världsbild, men man slipper iallafall gråta blod över skriftspråket.

Synd att det är så svårt att hitta bra böcker och bra läsare i talboksform, annars hade jag lyssnat på talbok jämt.

På en vecka, sju dagar, har jag sett två hela säsonger av Medium. Säsong 3 och 4. Och nu är det slut! Vad ska jag ta mig till? Det har varit så mysigt att titta på Medium och pyssla samtidigt. Familjen Dubois är så trevlig, och Bridget (mellandottern) är så rolig. Och spännande är det också. Och maken, Joe, skämmer bort Allison så mycket. Nu är det alldeles tyst och jag har inget Medium att sätta på. Jag skulle vilja ha en stereo här, som spelar bra musik. Mysig bakgrundsmusik. Eller en ny serie att streckkolla. Jag får väl börja om från säsong ett igen tills jag kommer på nåt bättre.

Jag får inte tända ljus på mitt rum eftersom engelsmän är livrädda för eld.

Därför har jag illustrerat en liten adventsljusstake med hjälp av ett ritblock, en silverpenna och en svart tuschpenna. Det duger nästan.

Jag är Nyfikenhetens Mästare. Varje gång någon svarar i telefon måste jag veta vem det är. Varje gång någon ger mig kakan måste jag äta upp den (bildligt talat. Och bokstavligt talat, men det hör inte hit just nu). Man kan inte säga A och sen inte säga B. Man kan inte säga "jag har en hemlis" och sen inte berätta vad som hänt. Jag vill alltid veta allt skvaller. Min pojkvän retar mig för detta och svarar "hemlis" på allt, som att jag vore ett barn. Och det funkar. Jag blir alltid nästintill vansinnig och bara måste veta ännu mer.

Jag tror det handlar om att jag vill ha koll på läget. Inte som ett annat kontrollfreak, utan helt enkelt koll med inslag av extrem nyfikenhet. Okej, kanske jag är lite utav ett kontrollfreak, men inte in absurdum.

Det absolut värsta jag vet är när det, pisstidigt på morgonen, ringer från privat nummer. Att svara är troligtvis min enda chans att få veta vem som sökt mig. Trots att jag har morgonröst och är sömnig i skallen. Tänk om det är en arrangör, eller en stipendieutdelare, eller ett vick-erbjudande i en orkester... Om det är något viktigt nämner de oftast ett namn man ska komma ihåg, och ett telefonnummer man ska anteckna, för att man ska ringa upp igen och ge besked. Det är sånt som spricker när man svarar i sömnen. Allt för nyfikenheten alltså. Hade varit fan så mycket bättre om man kunnat skippa nyfikenheten och låta samtalen gå till telefonsvararen så att man i lugn och ro kan plocka namn och telefonnummer därifrån istället. Men det går inte.

Jävla skitprivatnummer och skithemlisar.