Ja Herregud. Så har jag varit på Julfest här hemma. Jag stod inte ut längre än 1,5 timme. Men jag var fin! Jullinnet, gula skor, svart glittrig bolero, gråa randiga tjocka strumpbyxor och en röd pashminasjal virad till en ganska kort kjol! (Ganska bra försök från min sida med tanke på att det var cocktail dress code.)

Inte fan hjälpte det att vara fin. Det var ändå dödens tråkigt. Två glas vin, mat på tandpetare, stelt mingel. Höjdpunkten var när alla skulle sjunga christmas carols runt flygeln. De hade satt ihop en liten kör för några sånger, och allsång på resten. Alla sjöng så andaktsfullt och applåderade efter varje sång. Sen hölls ett tacktal av ordförarinnan till avslutning. Sen smet jag upp till mitt rum. Jag smet obemärkt och tjuvaktigt innan någon hann greppa mig. Nu vågar jag inte gå utanför dörren!

Här sitter jag och ritar och så plötsligt har man skapat en liten flicka med gröna ögon och matchande rosett. Den bjuder jag på!  

Fast jag måste säga att jag är stolt. Jag brukar mest sitta och leka med pennorna och hoppas på det bästa. Oftast klottrar jag mängder med ögon i olika stilar. Bara för att sysselsätta händerna liksom. :)

Det sägs att man hamstrar för framtidens ovisshet. Man samlar på sig av livsnödvändigheter ifall något mycket olyckligt skulle inträffa.

Jag är en hamster.

Fast i mitt fall handlar det om slumpartade objekt. Saker som kanske inte alls är livsnödvändiga. Som till exempel påsar. Plastpåsar av alla de slag samlar jag för tillfället i en byrålåda.

Varför är en gåta. Man kanske kan komma att behöva en påse att ta med matsäck i. Man kanske kan behöva en påse till konsertkläder nån dag. Hur som helst behöver man ju alltid soppåsar. Men såhär många behöver jag definitivt inte. Inte en chans att jag kan använda alla dessa påsar på en vecka. För när jag flyttar hem lär jag inte slösa mina kilon på flyget på påsar.

Det slog mig att jag funkar likadant när det gäller min ekonomi. Som en hamster. Jag hamstrar ihop pengar till en liten hög och ju större högen är, desto bättre mår jag. Börjar den krympa under ett visst tak får jag ekonomiångest. Så länge jag har en liten hamsterhög kvar så är det lugnt.

Här, där jag bor, har de julpyntat sedan veckor tillbaks. Och i förrgår tog de in granen minsann! Den är pyntad och klar, se så fint.

Imorgon har de julfest här också, och man ska vara finklädd. De har tillochmed satt ihop en kör och repat inför den stora kvällen.

Det sorgliga är att, eftersom det inte finns någon snö här, så har de sprayat alla fönstrena med snöspray istället.

Jag har en rimlek med pappa över msn.

Pappa: Kommer om en stund.

Jag: Har du kokat kaffet än, Gudmund?

Jag: Du kanske inget fattar

Jag: när du barnen nattar

Pappa: Rattar

Jag: Rattar du på frugans pattar?

Pappa: Flugans hattar

Jag: roar knattar

Pappa: Kor snattar

Jag: som djävulen tattar

Jag: Inte tänka bara, på vad min hemlis kan vara. Den kan vara farlig, men troligtvis varlig. Eller så var den på skoj, så säg skepp ohoj!

Pappa: duktig flicka!

Halvvägs in i fiollektionen nämner min lärare att detta är vår sista lektion. Då plötsligt slår det mig, som ett skarpt sting av ångest; min tid här i London är snart förbi. Sista fiollektionen, what?! Redan? Utan examination eller ens en liten punkt? Bara "tack för idag", "lycka till med allt", typ. Och en kram, ett foto och massivt beröm. Han sade att han hemskt gärna hade haft kvar mig ett tag till och att han med glädje hade låtit mig representera honom i alla tävlingar. Att jag var hans helt klart bästa student just nu.

c^,)

Kalla mig gärna självgod, men att få beröm av någon man ser upp till är det bästaste jag vet och jag suger åt mig som en svamp!

Jag vill gå för honom ett år till! Jag vet att han har så mycket mer att lära mig! Det värsta jag kan göra nu är att gå tillbaks till min gamla lärare på min gamla skola, men jag har liksom inget val just nu. Min tid här i London är över. Jag ska bara avsluta med ett par konserter med min trio. Sen är det finito, au revoir, the end!

Åååååh!!!

Denna morgon har varit ytterst frustrerande hittills. Jag ställde väckarklockan fem gånger med femminutersintervall från och med 08:00. Ändå försov jag mig och kom iväg hemifrån strax efter tio. Jag gick snabbt som fan, stressad som jag var, mot skolan. Mitt i denna 30-minuterspromenad, mitt i Hyde Park, hör jag telefonen. Biip biip. SMS från min fiollärare.

"Hi Elna, could you come at 5 instead of 12 today? Thanks."

Jag stannade tvärt och övervägde mina möjligheter. Antingen går jag till skolan ändå, fixar ett par ärenden, övar en timme, för att sen gå hem vid halvtvå. Eller så vänder jag på stubben och kollar senaste avsnittet House. Jag vände. Nu kommer eftermiddagen bli ett helvete istället. Öva hemma 14-16, fiollektion på skolan 17-18, till biblan och kopiera massa noter 18, konsert i stan 19:30. När ska jag äta undrar jag?

Jag var på Primark idag igen. Idag gick jag dit för att till största delen handla kläder till mig själv. Och lite julklappar, men mest till mig själv.

Jag hittade ett par ljuvligt sköna rosaröda mjukisbyxor i velour, en grön trekvartströja, tre elniga topar och ett skärp! Sen köpte jag även ett nytt lilaprickigt miniparaply, ett par tjocka strumpbyxor och ett armband. Och hundra julklappar! Jag gjorde ändå inte av mer än sisådär 500 spänn. Lycka!

Men jag börjar bli nervös över hur mycket mina väskor kommer väga när de väl är packade... Har bara bokat för 40 kg på flyget hem och såvitt jag vet kostar varje extrakilo en förmögenhet... Jag har liksom stekpannor och sånt! Hur ska det gå? Hur?