Jag har givit upp idén om att klara mig under 20 kg, och har istället lagt krutet på att överhuvudtaget få ner allt i de väskor jag har.

Jag rullar ihop kläder till små kompakta korvar i hopp om att det ska spara plats, sen pressar och pusslar jag så gott det går. Jag hinner tänka "nu är väskan banne mig nästan för full", och sen ser jag handdukarna som också måste ner. "Men nu är väskan faktiskt för full", och så kommer jag på att lakanen också ska ner. Nu är väskan precis sådär på gränsen att det går att sätta sig på den för att få ihop den, men det är utan lakanen och prylarna jag ska använda innan jag åker. Och då har jag ändå struntat i en fullt duglig teflonstekpanna och en fin skärbräda i trä. Och Fyra schampooflaskor. Det är saker som jag får lov att lämna till nästkommande hyresgäst alternativt slänga. Bittert.

Jag spelade med trion idag igen, vår allra sista konsert. Jag var supertaggad och spelade som en Gud. Det var en såndär konsert där man är totalfokuserad och har precis allting under kontroll. Det var en urgullig tant som kom fram efter konserten och sade "det här var bättre än brittiskt, jag ska hålla utkik efter era namn, all lycka i livet, det här kommer jag leva på i en månad!" :D

Flera av de jag har lärt känna kom för att säga hejdå och önska lycka till. Lite sorgligt sådär, att säga "ha ett bra liv" ungefär. Men musikervärlden är så liten, jag kommer säkerligen stöta ihop med flera av dem förr eller senare. Det sorgligaste var att säga hejdå till trion. Hejdå i flera omgångar och tomma idéer om att styra upp treveckorsturné i Australien eller ett par konserter i Amsterdam. We'll keep in touch, you've got me om facebook.

Jag är glad att jag har spelat med just dem och inte med någon halvmesyr-pretto-stråkkvartett med ojämn nivå. Istället har jag haft en makalöst omaka trio med desto intressantare utveckling. Jag är nöjd!