En av myskvällarna i Malmö spårade ur i en tretimmars tjuvlyssning med kvävda skratt.

Jag och min pojkvän har en etagevåning (5rok) och hyr därför ut två (för tillfället 3) av rummen till två (snart tre) ungkarlar (nära vänner). Lägenheten är så stor så att vi kan sitta på nedanvåningen i vardagsrummet och ha myskväll framför TV:n medan de har stor fest på ovanvåningen. Om dörren till festrummet är stängd funkar det mycket bra iallafall. Vid halvtvå spårade det hela ur och en rejäl fyllediskussion inleddes i hallen på ovanvåningen. Halva sällskapet var i festrummet med stängd dörr och hög musik och andra halvan stod i hallen.

Tre tenorer. En bög (B). En som ännu inte kommit ut ur garderoben (HB). En hetero som agerade medlare (H). Samtalsämnet satt i festrummet (J). Alla mycket berusade. Ungefär såhär lät det:

B: Erkänn att du är kär i J.

HB: Jag älskar J på alla tänkbara sätt, fast jag tänder inte på honom!

B: Hur menar du då?

HB (med stor inlevelse): Vi kan göra precis allt, precis allt tillsammans, om man kunde bajsa i kors skulle vi göra det! Vi runkar av varandra, vänner gör sånt! Fast vi skulle aldrig kunna tända på varandra.

B (lite upprörd): Räknas inte "att runka av varandra" till sex då? Hur tror du vi gör?

H: Det är ganska intimt, men HB menar nog inte riktigt så.

HB: Det kan man väl göra, vänner emellan, men jag tänder inte på honom! Jag älskar allt med J, han är så fin, så smart, så rolig. Men jag är fortfarande inte bög. Jag tänder på tjejer.

B: Jag tycker att du kan tala om det för honom då. Att du älskar honom.

HB: Fast jag är inte bög. Det är bara honom i hela världen jag känner så för. Han är den finaste människan jag vet. Men jag skulle aldrig kunna ha analsex med honom.

B (förolämpad): Men hur tror du vi gör?! Du vågar bara inte erkänna det, gå och prata med honom nu!

HB: Fast vad skulle jag säga och vad skulle det leda till?! "J, jag tycker du är jättefin på alla sätt men jag tänder inte på dig"?!

B: Men skulle du inte vilja kyssa honom då?

HB: Absolut, en kyss kan ju inte skada.

H: Men alltså, det är väl inget fel i att älska sina vänner? Jag älskar båda er två, fast jag attraheras bara av tjejer!

HB: Jag älskar er också! Men det är bara J jag kan göra precis allt med.

B: Gå och prata med J nu. Säg till honom hur mycket du tycker om honom så får du se hur han svarar. Det kommer känns mycket bättre när du har lättat ditt hjärta.

H: Men J's flickvän då? Vad skulle hon säga?!

Ja, och såhär höll de på i tre timmar. Vid halvfem tystnade det tvärt och vi anade att det hade hänt något. Att HB hade avslöjat sina känslor för J. Efter en stund gick vi upp för att säga godnatt. I festrummet satt en lättad B, en chockad J, en tyst HB och en H som försökte hålla stämningen uppe. Jag tror de fattade att vi hade hört precis varenda ord och så sade vi godnatt med ett pinsamt kvävt skratt.

Det här var den mest urspårade fyllediskussionen någonsin. Komplett. Att man dessutom fick tjuvlyssna var pricken över i:et. Med hysteriska skratt i tystnad. Jag hörde att både B och HB sov hemma hos J eftersom de bor i Köpenhamn och inte kunde ta sig hem. Undrar hur det blev dagen efter? Bakisångest eller lättnad?

Min vecka hemma var välbehövd och alldeles, alldeles underbar.

Förutom att jag blev sjuk av mardrömsresan dit. Dunderförkyld med halshesa, snor, slem, feber, host och lock för öronen. Jag överlevde med gudarnas-gåva-Treo och en pojkvän som pysslade hand om mig. Vi gick promenader, streck-kollade på serier och umgicks med folk i den mån jag pallade. Vi åkte till Köpenhamn och gick på konsert med Kapellet på Nya Operan. Vi hade fest hemma med drinkar, glögg och finöl. Och sen var jag tvungen att åka till London igen, en sista vända.

Om tre veckor får jag åka hem för gott. Jag längtar helt hyseriskt mycket till dess. Vi ska fixa en julgran som ska vara minst 3,08 meter hög och pynta den så mycket vi kan. Vi ska göra egen glögg och baka lussebullar. Sen ska vi fira julafton på varsitt håll, men efter det ses vi igen och då ska vi göra iordning inför Nyårsfesten.

Här sitter jag och längtar i mitt lilla slitna studentrum. Ingen mat har jag hemma och här är kallt som sjutton. Det är så kallt att jag fortfarande inte har samlat kraft för att gå och duscha. Jag har pälsat på mig så mycket jag kan, med halsduk, raggsockar och vante. Bara en vante för annars kan jag inte styra musen på datorn. Snoret rinner och jag hostar hejdlöst. Och jag glömde såklart hostmedicinen i Malmö. Bara tre veckor kvar nu...

Resan till Malmö i tisdags blev en mardröm. Jag sov i femminutersomgångar på flygbussen och flyget. När jag gjort mitt ärende i Köpenhamn åkte jag till centralen för att byta tåg och fick vänta i 20 minuter. När jag satte mig på en bänk började mannen brevid mig prata. Jag tog honom för en dansk alkis, men icke.

Han var en livs levande krigsveteran. Han hade precis kommit från Afghanistan där han hade krigat som bara den. Jag blev rädd och övervägde att gå, men stannade kvar av nyfikenhet. Han pratade sluddrigt och frågade om jag inte såg att han var militär eftersom hans ansikte var sårigt och blodigt. Sen blev han tårögd och rösten var på väg att spricka då han berättade att han precis förlorat en av sina bästa vänner där nere. Vad svarar man på det liksom? Han berättade skakande att han blivit ombedd att klä sig i full mundering och åka till sin döda bästa väns änka för att dela den sorgliga nyheten, precis som på film. Hans vän var 22 år gammal.

Där någonstans hade mina 20 minutrar försvunnit och jag gick ursäktande från bänken, mot tåget, tagen av hela scenen.

Jag har aldrig någonsin varit i närheten av krig. Min pojkvän brukar säga att Sverige är inte krigsskadat utan fredsskadat. Den enda relation jag har till krig och soldater som dör är via nyheter, dokumentärer och filmer. Och nu, plötsligt, blev jag indragen i en livs levande soldats misär! Det var surrealistiskt! Jag tänkte hela tiden att det lika gärna kunde varit en scen ur en film, men det var verklighet. På köpenhamns hovedbanegård. 

Coolt, sorgligt och omskakande.