Fummel är ett smeknamn jag tilldelats av min pojkvän. Fummel är mitt alterego. Att fumla ligger i mina gener och fenomenet har kallats diverse olika saker under årens lopp. Man kan säga att min släkt samlar på klantpoäng. Iallafall på mammas sida. Mormor brukar gladeligen dela ut klantpoäng vid årets högtider, somliga får fler än andra. Den som vinner får kalla sig Fummelberg.

När jag fumlar handlar det ofta om att jag gör bort mig på något sätt. Det kan vara fysiskt klantiga saker, som t.ex att spilla saker, välta saker, ramla, osv. eller att man säger något plumt till fel person, eller handlingar som drabbar medmänniskor. Fysiskt klantiga saker är oftast snabbt bortglömda och går oftast att göra nånting åt. Det är de andra kategorierna som kan vara riktigt smärtsamma. De beror för det mesta på att jag inte tänkt före jag hävt ur mig eller gjort något. Det allra värsta är nog när man gör bort sig så grovt att det verkligen drabbar en medmänniska eller mig själv. Är det riktigt skämmigt brukar jag i efterhand skylla på Fummel.

Nu är det förstås inte så att jag ständigt fumlar och klantar mig, men kanske lite mer än många jag känner. Vad beror det på? Min idé är att folk som fumlar mer än andra (som t.ex min släkt) ofta är tankspridda. Mina vänner som fumlar mindre än vad jag gör är motsatsen till tankspridda. De är snarare mer fokuserade, även i bekvämare miljöer. Det måste ha med saken att göra, eller?

I efterhand kan jag hur som helst tacka Fummel för alla mina pinsamma anekdoter. Tack!